Idag var jag och en av mina systrar på JSM i friidrott i Friidrottens hus i Göteborg. En av mina systrar, som tävlar för ÖIS, ställde upp i tresteg i klassen K22. Här delar jag med mig av några tankar jag fick när vi spanade på dagens tävlingar.
- Det är otroligt små mariginaler i friidrotten. Min syster fick till ett jättefint hopp i tresteget. Det var en millimeters övertramp. Hade hoppet blivit godkänt hade det förmodligen räckt till en silvermedalj. Men så var det den där millimetern. Så otroligt bittert. Min syster hade hoppat ganska bra, och satte inomhuspersonbästa. Så hade det inte varit för det där sista hoppet hade hon ändå gjort en väldigt fin tävling. Nu blev det en ganska bitter eftersmak, eftersom det var så otroligt små mariginaler mellan total succé och en något snöplig fjärdeplats. Men det var väldigt kul att se henne hoppa, och hon gjorde det väldigt bra. Trist att inomhussäsongen är slut nu, och att det är ett bra tag kvar tills utomhussäsongen, för det kändes som att det fanns lite mer att ge i hoppningen idag. Visserligen är det en ny dag imorgon, men då är det längdhopp som står på schemat, vilket inte är hennes bästa gren.
- En skada sker så lätt. Precis framför ögonen på oss skadade sig en sprinter. Man kunde verkligen se hur muskeln vreds till, och den stackars tjejen föll framstupa ner på marken och skrek direkt rakt ut av smärtan. En sjukvårdare var snabbt på plats för att lägga tryck på skadan, men det såg tyvärr inte särskilt bra ut. Min syster berättade att detta är en väldigt vanlig skada bland sprinters, men det blir ju extra otäckt när man får uppleva det så nära inpå. Det påminner mig om två fotbollsmatcher jag såg förra året. I ena matchen såg jag hur en tjej bröt benet. Man kunde liksom höra hur benet small av. Sen låg hon kvar på marken i säkert 45 minuter och vred sig i plågor innan sjukvårdarna fick/kunde ta av henne från planen. En annan match var det en korsbandsskada. Spelaren i fråga hade haft en korsbandsskada innan, så hon visste exakt vad det var som hänt precis när det hände. Och förutom smärtan visste hon direkt att detta innebär en lång, lång rehab och ingen fotboll på många månader. Fruktansvärt.
- Bianca Salming kör på! De timmarna vi var där hann hon hoppa både tresteg (hon hoppade bara tre av sina sex hopp och slutade på en finfin andraplats) och hoppa höjdhopp (där hon vann guld). Det är rätt imponerande! Visst, hon är mångkamperska. Men det är en sak att tävla i sjukamp och det är en annan sak att enskilt ställa upp i alla/flera av grenarna när de inte ingår i en sjukamp.
- Att säkerhetshoppa. Jag och min sällskapande syster hade en hetsig diskussion om när i en tävling det är rimligt att “säkerhetshoppa”. Det blir ju extra tydligt i vissa grenar, som till exempel tresteg, då man behöver få med sig ett resultat och vara en av de sex bästa (i alla fall i denna tävlingen) för att få hoppa vidare. I min värld tänker jag att det är rimligt att “säkerhetshoppa” i första hoppet (istället för i tredje) för att få med sig ett resultat, och sen släppa loss tyglarna och försöka hoppa så långt som möjligt. Istället för att riskera att göra tre tramp och inte få med sig något resultat eller någon placering. Visst, jag är medveten om att det är så otroligt små mariginaler inom tresteg och längdhopp. Får man till en perfekt plankträff så kan man flyga iväg till oanade längder. Träffar man en millimeter sämre blir det övertramp och ett kryss i protokollet. Och för vissa är det viktigare att ha chansen att kunna göra det där fantastiska hoppet än att få ett mediokert resultat på ett säkerhetshopp. Men jag tänker att det ändå måste vara bättre att få med sig ett resultat, och i alla fall ge sig själv chansen att få hoppa alla sex hoppen? Och att inte kryssa bort sig helt och hållet. Men där är man väl av olika skolor, antar jag. Och jag är ju ingen friidrottare och ingen expert heller, så jag kan ju absolut inte säga att jag vet bäst. Men det är mer mina funderingar.
- Vad är viktigast – en bra placering eller ett bra resultat? Jag, som (som sagt) inte idrottar själv tycker ju att en bra placering trumfar ett bra resultat. Det kanske är för att jag är inne i fotbollsvärlden mest, där det ju ändå måste anses viktigare att komma etta i Champions League än att vinna en match med 5-0. Men för friidrottare verkar det inte riktigt vara så. Inte för alla i alla fall. Då är det mer eftersträvansvärt att slå sitt personliga rekord och kanske komma femma, än att vinna tävlingen med ett mediokert resultat. Jag kan absolut förstå det, till viss del. Men visst klingar det lite bättre att kunna säga att man vann EM-guld än att säga att man slog sitt pers men kom sjua?
Give me five 