- Jag kan liksom inte sluta gråta av lycka efter det svenska EM-guldet i handbollen. De sista tio minuterna var en enda känslostorm. In i det sista kände jag “det går inte. Det kommer inte att gå.” Och så går det. Och Sverige är mästare.
- Finns det något finare än spelarna och ledarnas känslor efter guldet? Jag tror faktiskt inte det. Palickas tårar, alla kramar och leenden. Detta är det allra finaste med idrotten. Små, små marginaler i flera matcher i rad. Matchprestationer. Kaotiskt med coronatest till höger och vänster. Och tillslut – laget före jaget – guld. Allt mynnar ut i pokalen, guldmedaljerna, segervrålen som aldrig tar slut.
- Solberg, min Solberg. Vilken succé han har kommit med sen han tog över det svenska landslaget i handboll. Finns det någon mer sympatisk man? Det är så fint att se hans synsätt på lagmoral, samarbete och tillit.
- Timeouterna. Det är tre timeouter i slutet av matchen och det är så intressant och roligt att se hur spelare och ledare agerar. Jim Gottfridsson tar på sig en otrolig ledarroll. Den assisterande tränaren får förtroende av Solberg att ge direktiv. Laget pratar, och ledarna låter spelarna ta besluten. Det är en lagsammanhållning som heter duga.
- Norge. Frankrike. Spanien. EM-guld. Jag längtar till VM på hemmaplan, här i Göteborg. Jag ska försöka hugga tag i en biljett eller två.
Give me five 