- Dramatiken den fanns där hela matchen. Jag tyckte vi bjöds på ett ganska böljande spel, med många vassa kontringar från Chelsea, framför allt i första halvlek. Manchester City lyckades dock inte komma upp i den kapaciteten man har i truppen, och tillslut stod Chelsea som vinnare.
- Skadorna som ställde till det, kanske framför allt för Manchester City när de Bruyne blev utbytt när City behövde slutforcera, men även för en av mina favoritspelare Thiago Silva.
- Chansen i slutminuterna som Mahrez hade. OJ, oj, oj vad nära han var att ta det till en förlängning.
- Tilläggstiden – hela sju minuter! Måste ha känts som en evighetsmardröm för Chelsea och som några få sekunder för jagande City.
- Känslorna. Mest av allt känslorna, som är det som gör fotbollen till den sporten den är. Tårarna från de Bruyne och Silva när de tvingas kliva av planen. Tuchel som eldar på publiken i slutminuterna och tårarna, jublet och leendena när Chelsea får lyfta pokalen mot skyn. Tuchels döttrar som springer ner på planen och får pussar på sina munskydd av sin pappa. Kastar man en blick mot publiken, publiken som fick vara på plats, var deras känslor som inetsade i deras ansikten. Manchester City-supporten som stod kvar, ensam på läktaren, med sin halsduk i luften, sjungandes för full hals. Det är så otroligt, otroligt vackert. Jag får gåshud av alla känslor, de råa, äkta känslorna som är det som skapar det fina med fotboll.
Bonus: Att Pep kysser sin silvermedalj. Det kan inte vara vanligt. Men på något sätt är det ändå vackert. Vilken press han har haft på sig, vilka förväntningar han har burit på sina axlar. Så blev det ingen Champions League-titel, det hela slutade i ett antiklimax där Pep kysste en silvermedalj istället för en guldpokal.
Give me five 