Min syster påpekade att det var ett tag sedan jag bloggade senast, och så kan vi ju inte ha det.
- Syskon – S var inte den svåraste bokstaven i denna utmaningen om man säger så, och självklart så kommer mina fina syskon på en topplacering. Det finns nog inget jag är mer tacksam över än mina syskon. Det är helt fantastiskt att få dela livet med en sådan skara. Personer som alltid finns där vid ens sida, genom vått och torrt. Släng på lite fler klyschor där så är vi nog snart klara! Nu längtar jag efter att få träffa alla mina syskon snart igen (även den som för närvarande härjar i Tanzania) och att alla ska få vara friska och krya. Jag vill visa upp min lägenhet för den trio som inte sett den än. Jag vill spela brädspel och vara uppe på sommarkvällar och bara prata tills vi förlorar oss själva i samtalsämnet, eller kiknar av skratt. Mina guldkorn, mina syskon.
- Sommar – den bästa tiden på året, sommar, sommar, sommar. Man får njuta av sol, semester, stranden, smultron och massa fler saker på andra bokstäver också för den delen. Jag älskar sommaren, inte minst för att det är årstiden jag fyller år – jag jag älskar, som bekant, att fylla år. Nu, när det vänder och börjar bli ljusare, så längtar jag efter sommaren mer än någonsin.
- Sjunga – en väldigt stor del av min identitet är att få sjunga. Ibland funderar jag över vad jag hade saknat mest; att skriva, sjunga eller se på/gå på sport. Det är väldigt svårt att svara på, och det har varit olika svar under olika perioder av mitt liv. Men kort och gott så fyller de alla en väldigt stor funktion och betyder mycket för mig. Sen jag flyttade till min egna lägenhet (alltså, nyp mig i armen??) så har jag funderat mer än någonsin på om andra stör sig på att jag går omkring och småsjunger lite då och då. När får jag sjunga, egentligen? När bör jag låta bli? Hur mycket hör mina grannar?
- Skriva – jag skriver, därför är jag. Jag var nog sju år gammal när jag sa att jag ville bli författare när jag blir stor. Och nu håller jag på att skriva en bok, min första bok som har en början, en mitt och ett slut. Jag har haft tiotals bokidéer som sakta har dött ut för att jag bara haft en bra början, men inget mer. Men boken jag skriver på nu, där jag precis passerat 50 000 ord (typ halva boken!!) har så mycket mer än bara en början. Jag har nog aldrig varit så inspirerade eller så fast i skrivandet som jag är med min bok. Jag har suttit uppe till två på natten och skrivit, och fått säga till mig själv på skarpen att gå och lägga mig. Det är svårt att sluta skriva när man är inspirerad. Och ibland får man låta sig själv fortsätta, även om man kommer vara trött dagen efter. Nåväl, skrivande för mig är inte bara skrivandet av min kommande bok. Jag har en kandidatexamen i journalistik, vilket verkligen tangerar skrivandet. Jag har en (rättare sagt två) bloggar där jag skriver. Jag skriver dagbok VARJE kväll och har gjort så sedan jag gick på högstadiet. Jag skriver alltjämt mycket i mitt jobb. Kort och gott, skrivandet är också det en väldigt, väldigt stor del av vem jag är.
- Sport – ja, var ska man börja? Sport. Så stort, så vitt så brett. Just nu är jag nog i en liten sportsvacka. HBK:s uttåg ur Allsvenskan tog ganska hårt på mig, och det kom upp en hel del saker som jag inte hade bearbetat sen jag jobbade där. Jobbiga saker. Saker jag fortfarande är arg eller ledsen över. Situationer när jag inte känt mig särskilt bra behandlad. Så jag bestämde mig för att pausa min relation med HBK. Planen är väl att pausen ska pågå minst ett år, men jag vet ju inte hur jag kommer känna när det blir vår och fotbollssäsongen drar igång igen. Men just nu känns det som att jag behöver en paus. Kanske att det kommer in lite nytt blod i styrelse såväl som i ledarbåset och i spelartruppen. Att det som fortfarande skaver inom mig smälter bort för att personerna inte finns kvar i föreningen längre. Det om det. Sport är ju så mycket mer än laget som tär mer än det ger. Det är simsuccé i kortbane-VM. Det är skidåkarnas enorma framfart. Det är mitt i prick för skidskyttarna. Det är innebandy-VM-guld till höger och vänster. Det är handbollslandslagets uppbyggnad. Det är stundande OS. Jag hade inte varit Estrid utan sporten, det är en så stor del av mig. Den fängslar mig, fångar mig, håller mig kvar, drar i mig och kommer aldrig släppa greppet.
Give me five 